Storstrejken 1909 var en arbetsmarknadskonflikt i Sverige som pågick mellan den 4 augusti och den 4 september 1909. Det var de svenska arbetsmarknadsorganisationerna SAF:s och LO:s första stora arbetsmarknadskonflikt.
Den pågående lågkonjunkturen pressade många företag och SAF önskade därför lönesänkningar. För att få igenom sitt krav lockoutades 80 000 anställda inom textil-, sågverks- och pappersmasseindustrin. Detta fick LO att svara med strejk över alla områden – en storstrejk där endast sjukvård och andra viktiga funktioner undantogs. Som mest var omkring 300 000 uttagna i strejk över hela Sverige. Förlusterna för arbetsgivarna beräknades vara omkring 25 miljoner svenska kronor.
Strejkkassorna var små och facket var efter en månad tvungna att avbryta strejken, något som ledde till massavhopp av medlemmar. LO förlorade nästan hälften av sina medlemmar; några av dem gick med i det nybildade SAC, en syndikalistisk fackförening. Dessa menade att ledningen i LO hade skött strejken halvhjärtat och enbart inlett den för att stävja medlemmarnas mer radikala hållning. Arbetsgivarna tog även chansen att göra sig av med cirka 20 000 arbetare, vilket även det bidrog till massavhoppet från LO då arbetarna var tvungna att gå ur för att få tillbaka jobbet. Även utvandringen från Sverige ökade som en följd av strejken. Totalt varade strejken i cirka fyra månader. Nederlaget i storstrejken bildade i sin tur en viktig bakgrund till Saltsjöbadsavtalet 1938.[1]
