Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, ofta förkortad LPT-lagen, innehåller de centrala bestämmelserna om psykiatrisk tvångsvård i Sverige.
En huvudregel i svensk sjukvård är att ingen ska vårdas mot sin vilja eller behandlas utan samtycke. I vissa fall kan dock undantag göras från detta. Tvångsåtgärder inom vården regleras bland annat av LPT och LVU, "Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga".
Kraven på tvångsvården är i Sverige högt ställda, eftersom den påtvingas människor och bör vara ett uttryck för omsorg och solidaritet. Tvånget ska ytterst syfta till att åter göra människan till en autonom person. Tvånget ska dessutom vara tydligt och öppet, patienten ska informeras om motivet och integritet och autonomi ska respekteras. Presumtivt samtycke ska eftersträvas.[1] Huruvida dessa högst ställda målsättningar verkligen uppfylls i praktiken är omdebatterat.
Innehåll |
För att tvångsvård enligt LPT ska bli aktuellt krävs att personen lider av en allvarlig psykisk störning. ”Med allvarlig psykisk störning avses psykotiskt tillstånd med förvirring, tankestörningar, hallucinationer eller vanföreställningar. Även depressioner utan psykotiska symtom där självmordsrisk föreligger och mer uttalade personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykotisk karaktär eller starkt tvångsmässigt beteende räknas som allvarlig psykisk störning”.[2] Grund för bedömningen måste dokumenteras tydligt i journalen. Det räcker inte med att uppfylla en svår diagnos för att bli intagen. Behovet av omhändertagande för vård måste vara ”oundgängligt”. Dessutom måste patienten motsätta sig vården eller så måste det finnas en välgrundad anledning att tro att vården inte kan komma till stånd i samtycke.
Ett frihetsberövande är alltid en kränkning av individens frihet att bestämma över sitt liv och genom detta en handling som ställer stora krav såväl etiskt som moraliskt.[2]
Vårdintyg får endast utfärdas av en legitimerad läkare och efter en särskild läkarundersökning.[3] Om inte patienten medverkar till att bli undersökt, så kan patienten omhändertas för undersökning. Polisen utför omhändertagandet efter beslut av läkare i allmän tjänst eller av läkare som enligt avtal med landstinget har till uppgift att utföra undersökningar för vårdintyg. Allmän tjänst skall ej förväxlas med allmäntjänstgöring.[4]
Ett vårdintyg får endast utfärdas i omedelbar anslutning till undersökningen. Det ska innehålla en redogörelse för den psykiska störningen och de omständigheter som gett upphov till vårdbehovet. Läkaren som utfärdat intyget ska se till att det snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning ska prövas.
Om vårdintyg utfärdats, får patienten efter läkarbeslut om intagning, hållas kvar tills frågan om intagning avgjorts. Tvång som är nödvändigt får användas för att hindra patienten att lämna vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården. Vid kvarhållning kan chefsöverläkaren besluta om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Detta för att förhindra att patienten har med sig alkohol eller andra berusningsmedel, dopingmedel, injektionssprutor, kanyler, föremål ägnade för narkotikamissbruk eller annat som är farligt för patienten eller andra.[5]
Ett vårdintyg får endast utfärdas i omedelbar anslutning till undersökningen. Det ska innehålla en redogörelse för den psykiska störningen och de omständigheter som gett upphov till vårdbehovet. Läkaren som utfärdat intyget ska se till att det snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning ska prövas.
Om vårdintyg utfärdats, får patienten efter läkarbeslut om intagning, hållas kvar tills frågan om intagning avgjorts. Tvång som är nödvändigt får användas för att hindra patienten att lämna vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården.
Vid kvarhållande får chefsöverläkaren besluta om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning för att förhindra att patienten har med sig alkohol eller andra berusningsmedel, dopingmedel, injektionssprutor, kanyler, föremål som är ägnade för narkotikamissbruk eller annat som är farligt för patienten eller andra.
Vård enligt LPT ska bedrivas på en sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun. Vården ska uppfylla kraven om god säkerhet. Det ska även finnas en säkerhetsansvarig som ser till att dessa krav bibehålls, samt ser till att sjukvårdsinrättningen säkerhetsanpassas och säkerhetsklassificeras systematiskt och fortlöpande.
Patienten och även anhöriga - om detta är lämpligt - bör vara delaktiga i vårdplaneringen. Vårdplan ska upprättas snarast efter intagning på sjukvårdsinrättning och beskriva behandlingsåtgärder som behövs för att syftet med tvångsvården ska uppnås och för att resultaten av vården ska bestå.
Tvångsåtgärder får användas ”om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärderna”. Finns det möjlighet att bedriva vård med mindre ingripande åtgärder så ska dessa tillämpas. Tvång ska användas så skonsamt som möjligt. Tvångsåtgärder kan innefatta tvångsmedicinering, kortvarig fastspänning, avgränsning från andra patienter, inskränkning att använda elektroniska kommunikationstjänster (telefon, internet). Åtgärder som att lägga i bälte och avskilja patienten från övriga patienter är alltså reglerade och beslutas av chefsöverläkaren. Chefsöverläkaren är ytterst ansvarig för vård och behandling och är enligt lag tvungen att rapportera sina bedömningar gällande tvångsåtgärder till socialstyrelsen. Fastspänning och avskiljande från övriga får endast ske under kortare tid. Vid fastspänning ska det finnas vårdpersonal närvarande.
Vårdintyget ska prövas inom 24 timmar efter intagning av läkare på vårdinrättningen. Det får då inte vara äldre än fyra dagar. Beslut om intagning får endast fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för psykiatrisk vård. För att garantera rättssäkerheten får beslutet inte fattas av samma läkare som utfärdat vårdintyget.
Chefsöverläkaren får ge patienten som vårdas tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningen. Detta får ske för ett visst tillfälle eller för en längre period, om han bedömer det vara ett viktigt steg mot att tvångsvården ska upphöra. Tillståndet att vistas utanför området får förenas med vissa villkor, exempelvis att patienten ska ta medicin, träffa sina kontaktpersoner etc. Detta regleras i Öppen psykiatrisk tvångsvård.
När kriterierna för tvångsvård inte längre finns, ska patienten omedelbart överföras till frivillig vård. Bedömning om det är motiverat med LPT-vård måste ske fortlöpande under vårdtide..
Om chefsöverläkaren anser att patienten behöver längre vårdtid än fyra veckor, kan han hos Länsrätten ansöka om förlängning av LPT-vården. Detta ska ske senast fyra veckor sedan beslut om intagning, och i ansökan ska anges vilka omständigheter som utgör grunden för en sådan bedömning, samt vilket stöd och vilken behandling patienten ska få på avdelningen.[6]
En patient som frivilligt accepterat vård eller inläggning, kan i vissa specifika situationer bli föremål för överföring till tvångsvård, så kallad konvertering. Konvertering från vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) på psykiatrisk vårdinrättning till vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), kan ske när en patient vid utskrivning bedöms utgöra en fara för sig själv eller annan. Övriga förutsättningar för vård enligt 3§ LPT måste också vara uppfyllda, dvs:
I och med farlighetskriteriet ställs alltså hårdare krav i konverteringssituationen. På samma sätt som vid intagning enligt LPT, gäller en tvåläkarprövning vid konvertering: vårdintyg ska utfärdas, följt av ett konverteringsbeslut inom 24 timmar, utfört av en specialistkompetent läkare.
Domstolsprövning är obligatoriskt: Länsrätten ska informeras av chefsöverläkaren senast nästa dag. Konverteringsbeslutet är giltigt längst fyra dagar (till skillnad mot de fyra veckor som gäller för vårdintyg där patienten inte redan vårdas enligt HSL). Anser chefsöverläkaren att tvångsvården bör fortsätta, måste alltså ansökan hos länsrätten om medgivande till fortsatt tvångsvård ske inom fyra dagar från dagen för beslutet om konvertering.[6][7][8]
När en patient blir föremål för tvångsvård, är det viktigt att patienten får information om vilka regler som gäller, men även vilka rättigheter patienten har. Patienten ska vara delaktig och ha inflytande, och medverkar därför i upprättandet av den individuella vårdplanen. I de fall patienten inte deltagit, ska detta anges i vårdplanen.
Rättssäkerhet borde betyda att alla ska bedömas lika, att man har rätt att överklaga beslut samt rätt till skydd mot integritetskränkningar. Det finns dock svårigheter för vissa utsatta grupper i samhället som helt enkelt inte har ”rättslig tillgänglighet” och därmed inte kan tillgodose sina lagliga rättigheter. Där krävs stöd, information samt att någon träder in för patientens räkning för att bevaka den enskilde individens rätt och intresse.[9]
Patient som vårdas enligt LPT har enligt lagen rätt att:
Vid intagningsbeslut föreligger skyldighet att informera patienten (när patientens tillstånd medger det) om rätten att överklaga tvångsvården. I ett första steg sker detta hos länsrätt, i nästa steg hos kammarrätt. Överklagan görs skriftligt (Lag 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård; om schizofreni.se: Styrande lagar, 2005).
Vid intagningsbeslut föreligger även skyldighet att informera patienten om rätten till stödperson. Chefsöverläkaren är skyldig att rapportera patientens inställning angående att få en stödperson under tvångsvården. Stödpersonens uppdrag kan övergå till att bli kontaktperson enligt socialtjänstlagen under en månad efter tvångsvårdens upphörande .[6][8]
En stödperson ska:
[[Kategori:]]