Flekterande språk är inom den lingvistiska disciplinen morfologisk typologi språk en undertyp av syntetiska språk, språk där enskilda ord ändrar form - böjs eller flekteras - för att visa sin relation till andra ord i satsen. De olika former som ett ord kan anta kallas för ordets paradigm. I ett flekterande språk representerar varje böjningsform i paradigmet ett komplex av grammatiska särdrag.
Vilka former som ingår i paradigmet beror till hög grad på ordets typ - ordklass. Substantivens paradigm kallas ofta deklination, medan verbparadigm kallas för konjugationer.
Alla de indoeuropeiska språken är flekterande, men i mycket varierande grad. Allt ifrån den mycket svagt flekterande engelskan till den mycket mer flekterande isländskan. I franska är det skrivna språket i mycket högre grad än det talade flekterande, då en stor del av de böjningar som förekommer idag ej uttalas. Alla de klassiska språken i denna familj, som sanskrit, latin, klassisk grekiska, hittitiska och så vidare var flekterande.
Utanför denna språkfamilj är även de semitiska språken flekterande i varierande grad; så är till exempel den litterära arabiskan mer flekterande än de arabiska dialekterna.
