 |
 |
| (Flagga) | (Statsvapen) |
| Nationellt valspråk: Virtus Unita Fortior (latin för ”Enighet ger styrka”)
|
|
| Nationalsång: Angola Avante | |
 |
|
| Huvudstad | Luanda 8° 50′ S, 13° 20′ Ö
|
| Största stad | Luanda |
| Officiellt språk | portugisiska |
| Statsskick President Premiärminister |
republik José Eduardo dos Santos Fernando da Piedade Dias dos Santos |
| Självständighet • Deklarerad • Erkänd |
från Portugal 11 november 1975 |
| Yta • Totalt • Vatten |
1 246 700 km2 km² (22:a) försumbart |
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
12 127 071 (69:e) 9,0 inv/km² (176:e) |
| BNP (PPP) • Totalt 2005 • Per capita |
$43 362 miljoner (82:a) $3800 |
| Valuta | kwanza (AOA) |
| Tidszon | UTC+1 |
| Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod |
Morro do Moco 2 620 m ö.h. km² km |
| Nationaldag | 11 november |
| Landskod | AO, AGO |
| Landsnummer | +244 |
Angola, tidigare Folkrepubliken Angola, är en republik i sydvästra Afrika, vid Atlanten. Angola gränsar till Kongo-Brazzaville, Kongo-Kinshasa, Namibia och Zambia. Den angolanska provinsen Cabinda är en exklav som är skild från resten av landet av Demokratiska republiken Kongo. Cabinda är Angolas enda gräns mot Kongo-Brazzaville.
Motorfordon från Angola bär nationalitetsbeteckningen ANG.
Innehåll |
Angola var den sista betydande europeiska kolonin i västra Afrika. Landet fick självständighet 1975. Då hade Angola varit portugisisk koloni i nära 500 år. Redan 1483 upprättades portugisiska stödjepunkter för sjöfarten och handel på Angolas kust. Landets nuvarande gränser fastställdes dock inte förrän i samband med Berlinkonferensen 1884-85.
Liksom för övriga portugisiska kolonier innebar den vänsterinriktade nejlikerevolutionen mot fascistdiktaturen i moderlandet 1974 en snabb frigörelseprocess. För Angola dröjde det på grund av konkurrensen mellan tre olika gerillarörelser och med hänsyn till den stora vita minoriteten i landet till 1975 innan landet var fullt självständigt.
Den marxist-leninistiska befrielserörelsen MPLA, understödd av Sovjetunionen, och dess allierade (däribland Kuba), tog kontrollen över huvudstaden Luanda och större delen av övriga landet. MPLA var den antikoloniala befrielserörelse som åtnjöt det största folkliga stödet i Angola under kriget mot den portugisiska kolonialmakten. Den USA- och Zaïrestödda FNLA-gerillan marginaliserades snabbt, medan den sydafrikastödda, senare USA-stödda, antikommunistiska UNITA-gerillan höll sig kvar i södra delen av landet och senare erhöll militärt bistånd från Sydafrika.
1975 anlände militära rådgivare från Kuba till Angola på inbjudan av MPLA-regeringen. SWAPO, en befrielserörelse i Namibia som slogs mot Sydafrika för självständigheten i grannlandet Sydvästafrika fick nu en fristad i Angola. Detta ledde till ökat sydafrikanskt stöd till UNITA och att den sydafrikanska armén invaderade södra Angola för att eliminera SWAPO-baser i området. Under de följande åren genomförde sydafrikanska styrkor från sina baser i Namibia liknande tillfälliga intrång på angolsk mark vilket ofta ledde till strider med MPLA och kubanska styrkor. Sydafrikanerna förblev i stort sett obesegrade i strid men på grund av det politiska kaoset som pågick i hemlandet och att Israel, som tidigare hade varit deras främsta vapenleverantör, nu ingick i FNs vapenembargo mot Sydafrika, drog sig de sydafrikanska styrkorna 1989 tillbaka och Namibia fick sin självständighet.
Den förste MPLA-presidenten Agostinho Neto avled 1979 och efterträddes av José Eduardo dos Santos, som även vann det demokratiska presidentval som utlystes 1992 under en kort tid av fred mellan MPLA och Unita. Ett fredsavtal undertecknades 1994, men fred infann sig inte förrän Unita-ledaren Jonas Savimbi 2002 avlidit. Den 1 januari 2007 gick Angola med i OPEC.
Klimatet är halvtorrt i söder och upp längs kusten mot Luanda. I norr är det en varm regntid från november till april och kallare och torrare resten av året. Lokala skyfall kan orsaka översvämningar.
Några av Angolas miljöproblem är jorderosion med åtföljande ökenutbredning, att den tropiska regnskogen avverkas vilket resulterar i förlorad biodiversitet, vattenföroreningar och brist på dricksvatten.
Angola är indelat i 18 provinser (provincias):
Angolas ekonomi har genomgått stora förändringar, från att ha varit en ekonomi i turbulens på grund av flera års inbördeskrig tillhör ekonomin numera en av världens snabbast växande. 2005 växte ekonomin med 20 % och beräknas uppnå 26 % år 2006, och Angolas BNP förväntas öka med 10 % varje år inom den närmsta tioårsperioden.
Jordbruk: 9,6 % Industri: 65,8 % Tjänstesektor: 24,6 %
Oljeproduktion står för hälften av BNP och 90 % av all export.
Viktiga naturtillgångar för jordbrukssektorn är bananer, sockerrör, kaffe, sisal, majs, bomull och fisk.
Industrisektorn utgörs utöver olja av bland annat järnmalm, metallprodukter, ölframställning, textil och varvsarbete.
Fortfarande behövs ekonomiska reformer, bland annat på rekommendation från IMF, för att ha en stabil ekonomi som tidigare utstått korruption och inbördeskrig. Regeringen satsar stora resurser på att bygga upp infrastrukturen i landet. År 2005 låg inflationsnivån på 23 procent.
Källa: CIA - World factbook om Angola
Aids är ett hälsoproblem och 2001 var 5,5 % av den vuxna befolkningen smittad.
Majoriteten av Angolas befolkning (53%) är officiellt kristen. 38 % är katoliker och 15 % protestanter. Till den sistnämnda gruppen hör Assemblies of God, Convenção Baptista de Angola, Igreja Evangélica Baptista em Angola, Born for Heaven International Ministries, Igreja Evangélica Congregacional em Angola, Evangelical Church of Angola, Evangelical Church of South-West Angola, Our Lord Jesus Christ Church in the World (Kimbanguist), Reformed Evangelical Church of Angola, Sjundedagsadventisterna, Union of Evangelical Churches of Angola och United Methodist Church.
Knappt 47 % av befolkningen praktiserar inhemska religioner, med inslag av animism och/eller förfädersdyrkan.
Det finns också en muslimsk minoritet med färre än 100 000 anhängare, huvudsakligen bestående av invandrare från Västafrika och Libanon. [1]
Algeriet | Angola | Benin | Botswana | Burkina Faso | Burundi | Centralafrikanska republiken | Djibouti | Egypten | Ekvatorialguinea | Elfenbenskusten | Eritrea | Etiopien | Gabon | Gambia | Ghana | Guinea | Guinea-Bissau | Kamerun | Kap Verde | Kenya | Komorerna | Republiken Kongo (Brazzaville) | Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa) | Lesotho | Liberia | Libyen | Madagaskar | Malawi | Mali | Marocko | Mauretanien | Mauritius | Moçambique | Namibia | Niger | Nigeria | Rwanda | São Tomé och Príncipe | Senegal | Seychellerna | Sierra Leone | Somalia | Sudan | Swaziland | Sydafrika | Tanzania | Tchad | Togo | Tunisien | Uganda | Västsahara (ockuperat av Marocko) | Zambia | Zimbabwe
Särskilda områden: Mayotte, Réunion (Frankrike) | Kanarieöarna, Plazas de soberanía (Spanien) | Madeira (Portugal) | Brittiska territoriet i Indiska oceanen, Sankt Helena (Storbritannien)
Andorra | Angola | Argentina | Bolivia | Brasilien | Chile | Colombia | Costa Rica | Dominikanska republiken | Ecuador | Elfenbenskusten | Filippinerna | Frankrike | Guatemala | Guinea-Bissau | Haiti | Honduras | Italien | Kap Verde | Kuba | Mexiko | Moçambique | Moldavien | Monaco | Nicaragua | Panama | Paraguay | Peru | Portugal | Rumänien | San Marino | São Tomé och Príncipe | Senegal | Spanien | Uruguay | Venezuela | Östtimor
