Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller död. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Innehåll |
Adjektiven används på två sätt i svenskan, dels som attribut till huvudord i nominalfras, och dels som predikativ till nominalfras:
Det är inte helt oproblematiskt att avgränsa adjektiven mot andra ordklasser, särskilt inte adjektivistiska pronomen och adverb. Adjektiven är bestämningar till huvudord eller hela nominalfraser, och ett särskiljande drag hos adjektiven är att de kongruensböjs efter sitt huvudord (vilket inte gäller adverben):
Med suffixet -t kan adjektiv också användas som adverb, det vill säga som bestämning till ett verb. I vissa grammatikor klassificeras ordet då som adverb, men enligt Svenska akademiens grammatik (1999) är det fortfarande ett adjektiv. Om adjektiv används som adverb kongruensböjs de inte efter nominalfrasens huvudord:
Adjektiv är en "öppen ordklass", vilket betyder att nya adjektiv ständigt tillkommer i språket. Nya adjektiv bildas främst genom sammansättningar och avledningar (se nedan), men också genom inlån från andra språk och slang. Två exempel på adjektiv som hamnat på Språkrådets nyordlistor under 2000-talet är "kreddig" (ansedd) och "promotiv" (främjande).
Adjektiv kan bildas genom sammansättning av substantiv och ett adjektiv:
Adjektiv kan också bildas genom sammansättning av två adjektiv:
Även sammansättningar med pronomen, adverb och prepositioner förekommer:
Adjektiv kan bildas genom avledning med ett prefix eller suffix. Bildningar med prefix är ofta negationer av andra adjektiv:
Svenskan innehåller ett stort antal suffix som används för att bilda adjektiv av substantiv, till exempel -ig, -isk och -ad:
Adjektiv kan även bildas av verb, till exempel med suffixen -bar, -sam och -sk:
Adjektivorden kan även användas som adverbial (se ovan) varvid avledningsändelsen -t eller, i några fall, -en används.
Adjektiv har två typer av böjning, kongruensböjning och komparationsböjning:
Däremot är vissa adjektiv helt oböjliga, bland annat alla adjektiv som slutar på obetonad vokal:
Kongruensböjning innebär att ett adjektiv som är attribut till ett huvudord böjs för att "passa ihop", eller vara kongruent med sitt huvudord. På svenska böjs adjektiv efter huvudordets genus, numerus, species och sexus.
Genus
Numerus
Species
Böjningen påverkas också av huvudordets species (bestämdhet). I bestämd form används samma böjningsform oberoende av genus och numerus:
Normalt används samma form som den obestämda pluralformen. Bestämdhetsformerna kallas även starka former. Förutom i nominalfraser där huvudordet har bestämd form används de även i fraser med genitivattribut och i tilltalsfraser:
Sexus
Om huvudordet betecknar en person av manligt kön, kan i singular -e användas i stället för -a vid bestämd form:
Detta är en rest av det äldre genussystemet och är inte längre obligatoriskt, men är fortfarande vanligt i framför allt substantiverad användning:
Med hjälp av komparation, stegring, kan man uttrycka en ökande intensitet av den egenskap som adjektivet beskriver. Vissa adjektiv kompareras normalt inte, tex inte gravid, död och svensk. En del svenska adjektiv, särskilt längre sådana, kompareras med tillägget mer för komparativ och mest för superlativ. Även adverb kan kompareras (men kongruensböjs däremot inte).
Adjektivens böjning vid komparering beror på vilken deklination som adjektivet tillhör. De flesta svenska adjektiv tillhör första deklinationen, vilket betyder att de får ändelserna -are och -ast i komparativ respektive superlativ.
Den första deklinationen är produktiv, vilket betyder att nybildade och inlånade adjektiv hamnar i denna deklination (ex. cool, coolare eller fjollig, fjolligare[1]).
Adjektiv i andra deklinationen får ändelserna -re och -st vid komparering. Det rör sig om ord som funnits länge i svenska, och som ofta får omljud i komparativ och superlativ:
Fem adjektiv har inga komparativ- och superlativformer (eller ingen positivform, beroende på hur man ser på saken):
I komparativ finns ingen morfologisk skillnad mellan obestämd och bestämd form. Superlativ har däremot, i likhet med positiv, bestämdhetsböjning. Suffixet är -e när superlativändelsen är -ast (ful-ast-e) och -a när den bara är -st (tyng-st-a). Liksom i positiv kan detta -a i superlativ bytas ut mot maskulin-e i singular om huvudordet semantiskt maskulint.
Hultman, Tor G. (2003). Svenska Akademiens språklära. Stockholm: Norstedts ordbok (distr.). ISBN 91-7227-351-8.
Se även ordet "adjektiv" på svenskspråkiga Wiktionary.| Indelning efter ordklass | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Adjektiv | Adpositioner | Adverb | Artikel | Infinitivmärke | Interjektioner | Konjunktioner och subjunktioner | Particip | Pronomen | Räkneord | Substantiv | Verb | Verbpartiklar | |||||
| Ord som har något gemensamt | Indelningar efter andra kriterier | ||||
| Uttal | Skrift | Skrift och uttal | Betydelse | Historia | Arvord | Antonymer | Avledningar | Exonymer | Lånord | Noaord | Nyord | Retronymer | Sammansatta ord |
| Homofoner | Homografer | Homonymer | Synonymer | Kognat | |
